nittiotretolvnollett

En kvinna med size zero mått har:
bystmått: 80 cm
midjemått: 59 cm
Höftmått: 82 cm!

och ja, JAG GJORDE DET!
nu ligger jag en bra bit under size zero.
Fast jag är fortfarande ALLDELES för fet.
Ska ner ganska mycket till för att bli normal.

URK på min kropp.

Hur fan kan folk tycka size zero är smalt? Fattar inget!
Om jag då har dom måtten? Och inte fan är jag smal!

Varför kan folk runtomkring mig inte bara acceptera att jag inte alltid mår bra. Det finns inte en ända människa i hela världen som mår bra 24/7.

Dragningen till mat blir bara svagare och svagare hela tiden. För några veckor sedan kunde jag i alla fall unna mig lite mat för att inte gå ner i vikt utan hålla min vikt där den stod. Nu skulle jag ALDRIG tänka så. Är så fruktansvärt triggad till att gå ner några kilo.. Bara de där kilona. Ja ni förstår, jag vill verkligen!

Just nu känns det bara som deppigheten tar över och jag verkligen inte har något att säga till om. Jag verkligen HATAR de på St Lars. Alltså jag känner mig så otroligt usel där. I alla fall de gånger jag inte gått ner i vikt. 
Ska dit imorgon och jag vet verkligen inte hur det kommer gå. Känns verkligen som att jag gått upp i vikt men HOPPAS på det bästa.  

Fick vid frukostbordet idag höra talas om att en tjej från Ystad, i min ålder igår tog livet av sig. Hoppade framför tåget. Jag har hennes namn och personuppgifter och vet också att hon varit inlagd på samma ställe som mig...
Alla tankar till henne och jag hoppas innerligt att hon har det bättre nu.

Därför tänkte jag lite snabbt dra upp detta om självmord. Har inte så lång tid på mig men låt mig försöka i alla fall.. Dagligen hör man talas om någon som försökt att ta livet av sig och verkligen vill dö. Jag har själv varit där och jag har också varit väääldigt nära men har liksom fegat ur. Det är inget svårt att ta livet av sig. MEN
såfort det där med självmord kommer på tal hör man kommentarer om; Ja, vad tänker hon med? Hur kan man göra så mot sina anhöriga? Det finns ju hjälp att få.
Men är det verkligen så lätt? Nej det är det faktiskt inte. Hjälpen man får kanske kan hjälpa men den är långt ifrån perfekt. Man har inte valt att själv leva på denna jord och än mindre valt sina problem som får en att vilja ta livet av sig.

Det finns ALLTID ett grundproblem i botten som får en att må dåligt. Något som har hänt. Och isstället för att folk ska fokusera på detta börjar de predika om hur tragiskt och själviskt det är att ta självmord.

BULLSHIT! Visst har man inte gjort det ordentligt är det ett rop på hjälp. Snälla hjälp människan! Men det är fortfarande hans/hennes val om att inte vilja leva.

För något år sedan försökte min bästa vän ta livet av sig. Hon tog en jävla massa tabletter och satte sig sen och drack en massa alkohol.. Jag ringde henne och hon berättade. Ett par vänner som bodde i samma stad som henne åkte dit och ringde polis/ambulans. De räddade hennes liv men fick hon någon hjälp efter detta? NEJ inte det ända. Istället talar sjukvården om för henne hur patetisk hon är som bara tänker på sig själv. Hade det varit jag som hade jobbat inom sjukvården och skulle ta ansvar för denna tjejen hade jag skickat henne till psykakuten på direkten för att ta reda på vad problemet är.

Det är faktiskt fler än man kan tro som har allvarliga problem. Och ingen , verkligen ingen tar tag i dom. Som 16årig tjej går man knappast iväg och berättar att ens farsa våldtar en titt som tätt. Nej istället går man och bär på den bördan.

Varför kan inte sjukvården/psykiatrin få upp ögonen för alla självmordsförsök istället? Klandrar såklart inte dom för att aldrig ha hjälp till men jag kan inte säga någon jag känner som fått en RIKTIG hjälp därifrån.

Mina ord, nu ska jag iväg. Ha det så länge. KRAM!