nittiotretolvnollett

Om jag abra kunde gråta. En enda liten tår hade betytt så otroligt mycket. Istället ligger jag här i min säng med trasiga fingrar (Ja, det är nya sättet att skada mig, bita sönder fingrarna totalt). Bredvid mig ligger min ögonsten, mitt allt. Hera! Puss på henne!

Mamma fick tag på behandlarna idag, usch och fy. Känns inte som att de bryr sig ett dugg. Det var bestämt jag skulle dit en gång i veckan men de har inte hört av sig på tre veckor. Tack för det! I alla fall fick vi en tid redan på torsdag. Det betyder att jag inte kommer hinna gå ner ännu mer i vikt innan vägningen. Eller också så vägrar jag vägning. Den som lever får se.

Har übersvårt att sova nuförtiden men det är väl dags att försöka i alla fall, kramar!